I takt med ökat medvetande om ekologisk odling och närodlat ökar intresset för gamla koraser så kallade lantraser. En som kan det mesta om dem är Ronny Olsson i Gyllsjö utanför Klippan.
– Mitt intresse är att bevara raserna som de är, och har varit, det vill säga oförädlade med huvudsaklig användning till husbehov.
Han har i nära 30 år kämpat för att genom avelsarbete bevara lantraserna som de är, oförändrade, och har inget intresse av att utveckla dem för kommersiellt bruk och få dem lönsamma.
– Många projekt syftar idag till att få lantraserna mer ekonomiskt lönsamma i en produktion, men jag tycker det motverkar bevarande av lantraserna och mitt mål är att skapa genbanker för att förändra så lite som möjligt i djurens gener.
De svenska lantraserna som fjällnära ko, rödkulla, väneko, ringamålako och bohuskulla var utrotningshotade på 80-talet. Lantraserna är anpassade till det gamla svenska bondesamhället och har sina rötter tusentals år tillbaka i detta samhälle som till 90 procent varit självhushållande.
Men när industrisamhället tog över och kraven ökade på större livsmedelsproduktion konkurrerades lantraserna ut av mer högpresterande djur.
– Flera lantraser befann sig på utrotningens gräns när det självhushållande bondesamhället övergick till ett industrisamhälle och konsumtionssamhälle med avsalusystem. Då passade de inte in längre. Mellan 1860 och 1960 utrotades de flesta av de lokala lantraserna av olika djurslag allt från höns till kor. säger Ronny Olsson,
– Tid blev pengar, det gällde att få fram livsmedel snabbt. Lantraserna konkurrerades ut, de var effektiva i ett hushållande sammanhang, men inte i en storskalig animalieproduktion,
1989 slog Håkan Hallander på trumman. Gutefår, rödkullan och fjällkon hade redan sina beskyddare. Men för många andra raser bildades föreningar. Håkan Hallanders bok – Svenska Lantraser – blev banbrytande och den statliga genbanksnämnden fick mycket att göra. Först då började man leta och fann flera små restpopulationer, oftast efter ett tips eller av ren slump. Av dagens lantraskor hittades vänekon, bohuskullan och ringamålagruppen.
– Hade vi bara varit ute i skogarna 20-30 år tidigare är jag säker på att vi hade hittat de riktiga små oförädlade smålandskorna, men nu var det för sent, säger Ronny Olsson.
Ronny Olsson har varit med från början och har hållit på med avel och bevarande sedan dess. Idag har han lantraser till husbehov och bevarande, ibland släpper han en del lämpliga avelsdjur, men han har ingen försäljning av kött,
– Fjällko och fjällnära ko är i praktiken två olika raser, de har helt olika avelsprogram, upplyser Ronny Olsson.
– Många projekt pågår nu i syfte att förändra aveln, för att kossorna ska ge mer mjölk och för att kunna producera mer ost. Det är projekt som går att få ekonomiskt gångbara men som ställer nya krav på lantraserna.
Ronny Olsson har inget emot de projekten så länge de görs utanför genbankerna och inte förknippas med själva bevarandearbetet. Vill man bevara måste man efterlikna de krav som allmogen genom tiderna har ställt på våra lantraser och det närmaste vi kommer i dag är att ha dem till husbehov. Att få in lantraserna i produktionen i dag ställer nya krav, nya behov och automatiskt nya urvalsmål.
I Skåne har det inte historiskt funnits någon ”skåneko” att jämföra med exempelvis smålandskon, som är utrotad. Men loshultakon från Loshult, strax norr om Osby, har spår av smålandskon men förmodligen också av SRB, svensk rödbrokig boskap. Loshultakon tillhör idag gruppen ringamålakon.
– Det pågår undersökningar på SLU på alla lantraser, så kanske kan vi få ännu mer information framöver, säger Ronny Olsson.